Jag fann lyckan i honom

Det var en dag i juni, mitt sista sommarlov hade precis börjat när jag stämplade in mig på mitt nya sommarjobb. Denna gång på fläkt Woods. Jag hade en hel sommar framför mig av 40 h jobbveckor som bestod av truckkörande och emballering. Jag trivdes. Jag hade ett glatt yttre och hade alltid kul på jobbet. Men fortfarande var jag samma Emma. Samma emma som inte visste hur det kändes att känna sig lycklig, uppskattad. Ledsamheten hade blivit min vardag och jag vet att jag kände mig fruktansvärt ensam. Förstå mig rätt när jag säger att jag tyckte om att vara ensam, ensam som i ensam hemma, ha sitt lilla privata, men inte ensam som i att känna sig vänskapslös och tom, tom på kärlek i sin omkrets. Inom mig hade det utvecklats en depression som bara växte sig större och mitt mående brast ut i olika typer av självskadelser.   
 
Sommaren swishade förbi lika lätt som alla andra sommrar och jag gjorde mitt sista pass, satte mig på mopeden och tuffade hemåt. Dagen efter åkte jag tillbaka till fläkten, lämnade in mina sista saker och utbytte någon mening med en grabb jag kände igen som jobbat i gruppen bredvid dessa veckor.  
Det gick någon dag tills det dök upp en vänförfrågan på facebook från denna grabb jag bara småpratat med en gång innan men min enda tanke var bara fylld av glädje, så jag accepterade såklart. Det började med ett simpelt "tjena" och ett tillbaka svar från mig med ett "heej". Konversationen flyttades över till snapchat och inom någon timma hade jag plötsligt gått med på att träffas någon dag. Jag, tjejen med en släng av social fobi och en ångest som hette duga. Dagen kom och jag fullkomligt skrek på insidan av nervositet. När jag hoppade in i grabbens svarta mazda kom jag ändå in i någon typ av "självsäkerhets roll" och killen, som jag uppfattade lite "tuff" och macho/skrytsam verkade ändå vara en ganska schysst grabb på insidan.  
Han var den som fick mg att känna mig speciell. Han berättade ofta att han tyckte om mig, att han ville umgås. Efter några åkturer i hans bil tog han förförsta gången mig i handen samtidigt som han visade mig en låt som betydde mycket för honom. (growing up). Han ville ha mig. Att någon som han så gärna skulle vilja ha mig var obegripligt. Han som redan hade haft flickvänner sen innan och säkert tjejer i kö, men ändå så var han intresserad av mig.  
Jag var osäker, jag var ovan. Jag hade så länge längtat och föreställt mig efter någon som skulle vilja ha mig och röra vid mig, bry sig om mig.  

 

Att denna killen blev min emil är det bästa som hänt. Jag vet inte vart jag hade befunnit mig eller hur jag hade klarat av allt utan honom. Han förändrade mitt liv och fick mig lycklig.  
Jag har flertal gånger försökt tänka vad jag skulle göra om han någon gång skulle lämna mig. Inte få känna på hans hår, inte få gosa med hans bulliga kinder, inte få se hans charmiga leende. Att inte få känna hans närhet och beröring. Att aldrig mer få se hans otroligt löjliga med helt fantastiska dans rörelser till varje meduza-låt. Att inte få vara en del av den finaste, djupaste och känslosamma kille som han. Tanken får mig att känna som den Emma som fanns innan vi träffades. Emma fylld med konstant smärta.  
Emil är den killen jag ska gifta mig med, utöka vår familj med kottar med, bilda ett eget hem med och växa mig gammal med tillsammans. Han är mitt beroende och dessutom så vet jag att han kommer att bli den finaste pappan man kan tänka sig.  

 

Lyckan är en jakt, men jag har funnit den nu, jag fann lyckan i honom💕