Jag fann lyckan i honom

Jag vill börja denna text med att försöka få er som läser detta förstå att livet kan få en tvärt vändning. Det fick mitt. Men inte av vad som helst, utan av Någon som kom till att bli det viktigaste och finaste i mitt liv.  

Det var en dag i juni, mitt sista sommarlov hade precis börjat när jag stämplade in mig på mitt nya sommarjobb. Denna gång på fläkt Woods. Jag hade en hel sommar framför mig av 40 h jobbveckor som bestod av truckkörande och emballering. Jag trivdes. Jag hade ett glatt yttre och hade alltid kul på jobbet. Men fortfarande var jag samma Emma. Samma emma som inte visste hur det kändes att känna sig lycklig, uppskattad. Ledsamheten hade blivit min vardag och jag vet att jag kände mig fruktansvärt ensam. Förstå mig rätt när jag säger att jag tyckte om att vara ensam, ensam som i ensam hemma, ha sitt lilla privata, men inte ensam som i att känna sig vänskapslös och tom, tom på kärlek i sin omkrets. Inom mig hade det utvecklats en depression som bara växte sig större och mitt mående brast ut i olika typer av självskadelser.   
 
Sommaren swishade förbi lika lätt som alla andra sommrar och jag gjorde mitt sista pass, satte mig på mopeden och tuffade hemåt. Dagen efter åkte jag tillbaka till fläkten, lämnade in mina sista saker och utbytte någon mening med en grabb jag kände igen som jobbat i gruppen bredvid dessa veckor.  
Det gick någon dag tills det dök upp en vänförfrågan på facebook från denna grabb jag bara småpratat med en gång innan men min enda tanke var bara fylld av glädje, så jag accepterade såklart. Det började med ett simpelt "tjena" och ett tillbaka svar från mig med ett "heej". Konversationen flyttades över till snapchat och inom någon timma hade jag plötsligt gått med på att träffas någon dag. Jag, tjejen med en släng av social fobi och en ångest som hette duga. Dagen kom och jag fullkomligt skrek på insidan av nervositet. När jag hoppade in i grabbens svarta mazda kom jag ändå in i någon typ av "självsäkerhets roll" och killen, som jag uppfattade lite "tuff" och macho/skrytsam verkade ändå vara en ganska schysst grabb på insidan.  
Han var den som fick mg att känna mig speciell. Han berättade ofta att han tyckte om mig, att han ville umgås. Efter några åkturer i hans bil tog han förförsta gången mig i handen samtidigt som han visade mig en låt som betydde mycket för honom. (growing up). Han ville ha mig. Att någon som han så gärna skulle vilja ha mig var obegripligt. Han som redan hade haft flickvänner sen innan och säkert tjejer i kö, men ändå så var han intresserad av mig.  
Jag var osäker, jag var ovan. Jag hade så länge längtat och föreställt mig efter någon som skulle vilja ha mig och röra vid mig, bry sig om mig.  

 

Att denna killen blev min emil är det bästa som hänt. Jag vet inte vart jag hade befunnit mig eller hur jag hade klarat av allt utan honom. Han förändrade mitt liv och fick mig lycklig.  
Jag har flertal gånger försökt tänka vad jag skulle göra om han någon gång skulle lämna mig. Inte få känna på hans hår, inte få gosa med hans bulliga kinder, inte få se hans charmiga leende. Att inte få känna hans närhet och beröring. Att aldrig mer få se hans otroligt löjliga med helt fantastiska dans rörelser till varje meduza-låt. Att inte få vara en del av den finaste, djupaste och känslosamma kille som han. Tanken får mig att känna som den Emma som fanns innan vi träffades. Emma fylld med konstant smärta.  
Emil är den killen jag ska gifta mig med, utöka vår familj med kottar med, bilda ett eget hem med och växa mig gammal med tillsammans. Han är mitt beroende och dessutom så vet jag att han kommer att bli den finaste pappan man kan tänka sig.  

 

Lyckan är en jakt, men jag har funnit den nu, jag fann lyckan i honom💕

En text om något, kanske för någon

Känslan om att vara rädd för sitt mående igen går inte att beskriva. Att veta om att man har en depression,
knappt ett halvår bakåt som skulle kunna visa tecken igen. Utan att kunna göra någonting åt det. Visst, nu ett halvår framåt har jag ett bättre liv. Jag har en pojkvän som älskar mig, som får mig att tappa fokus på dem värsta bitarna, utan honom hade jag nog idag redan varit i träsket igen.
Han har fått mig att inse att jag inte behöver fokusera på någon så 
mycket som inte valt att fokusera på mig. Och det är jag ytterst tacksam för.  
Men att fortfarande känna dragningen av att mina fingrar kliar när situationen bli utsatt är läskigt.
Att inte veta vad man ska göra 
längre när händerna spänner och hjärnan får panik.
Innan kunde jag lösa det med stiftpennorna eller ögonbrynskniven mot min handled, men nu kan jag inte göra det längre, för Emils skull. Inte för att han skulle bli arg, utan för att han skulle skämmas, att han skulle behöva ta smällen, ännu mer att tänka på och försöka hjälpa. Men jag kan erkänna att det fortfarande är lockande. Fortfarande av smärtan och fortfarande av den uppmärksamhet som skulle väckas, i hopp om att fler människor skulle förstå den psykiska smärtan som bärs omkring med, i den psykiska värld som många människor har svårt att förstå. 

Komplex - 2 år senare

28/5-2015
Jag mår dåligt.
Jag har komplex.
Komplex om allt som finns på min kropp.
Bröst, rumpa, mage, hår, fräknar, armar & främst mina ben.
Komplex startar inte av sig självt. Det är det där jävla idealet om "hur en tjej ska se ut" som sätter käpparna i hjulet för tjejers kroppar och mående. 
Jag har fått kommentarer som: 
"Vilka tjocka ben du har"
"Jävla Pippi"
"Du Måste röra dig mer" 
"du är stor"
Jag mår redan så fruktansvärt dåligt över min kropp och jag behöver inte och vill inte ha bekräftanden om mina komplex utav andra. Varför ska man påpeka någon annans utseende & vikt? Vad har det med Dig att göra?
Det gör mig förbannad & ledsen. 
Fyfan för folk som dömmer en person utifrån kroppsvikt. Fyfan för er. Ni ska skämmas. 
Om jag hade fortsatt sluta äta & fortsatt mitt tänk om att allt skulle bli bra om jag skulle få anorexia eller bullemi. Vilket är ett sjukt tänk men det var ju ändå någon och något som fick mig att tänka i dem banorna.
Undra hur jag hade sett ut & mått då? Bra? Sämre?
Jag sak pröva igen, dumt kanske ni tänker men jag klarar inte av att gå runt och bli dömd och inte ens vilja kolla mig i speglar. Jag undviker särskilt kroppsspeglar. Jag avskyr dem. 
Varför säger idealet rakt ut Anorexi eller bensmal?
Aldrig "normalbyggd" eller överviktig?
ALLA är vackra.
Sluta dömma. Gå och gräv en grav ni som dömmer. 
Jag är rädd för vad folk kommer att tycka om mig. För i denna värld avgörs inte personligheten till största del, utan hur smal och snygg man är.
 
 
svar till komplex 
7/5-2017
Att nu, 2 år senare titta tillbaka på en text jag skrivit för 2 år sedan om komplex gör mig stolt. Stolt för mina åsikter och stolt för hur jag som 16 kunde se en av världens brister och hur jag kunde utrycka mig.
Men detta inlägget gör mig samtidigt ledsen, ledsen för hur jag idag fortfarande känner de känslorna som jag kände och nämnde i texten för 2 år sedan. Att vara livrädd för att någon ska kolla snett på ens kropp och livrädd för att få kommentarer. Livrädd för att råka äta saker med högt antal kalorier. Rädd för att kolla i speglar, för jag vet att jag inte gillar min egna spegelbild. Jag skäms hur jag än idag kan gå runt och önska att jag hade anorexia när jag vet att anorexier kämpar varje dag stenhårt för att komma över sin sjukdom. 
Att jag än i dag inte mår bra. Att jag slår på mig själv ibland och att jag försöker skapa "ristmärken" med stiftpennorna på mina handleder. Att jag senast förra veckan satte fingrarna i halsen för att jag var trött på min kropp. För att jag inte mådde bra. För att jag ibland inte vet varför jag fortfarande kämpar. 

Komplex

28/5-2015
Jag mår dåligt.
Jag har komplex.
Komplex om allt som finns på min kropp.
Bröst, rumpa, mage, hår, fräknar, armar & främst mina ben.
Komplex startar inte av sig självt. Det är det där jävla idealet om "hur en tjej ska se ut" som sätter käpparna i hjulet för tjejers kroppar och mående. 
Jag har fått kommentarer som: 
"Vilka tjocka ben du har"
"Jävla Pippi"
"Du Måste röra dig mer" 
"du är stor"
Jag mår redan så fruktansvärt dåligt över min kropp och jag behöver inte och vill inte ha bekräftanden om mina komplex utav andra. Varför ska man påpeka någon annans utseende & vikt? Vad har det med Dig att göra?
Det gör mig förbannad & ledsen. 
Fyfan för folk som dömmer en person utifrån kroppsvikt. Fyfan för er. Ni ska skämmas. 
Om jag hade fortsatt sluta äta & fortsatt mitt tänk om att allt skulle bli bra om jag skulle få anorexia eller bullemi. Vilket är ett sjukt tänk men det var ju ändå någon och något som fick mig att tänka i dem banorna.
Undra hur jag hade sett ut & mått då? Bra? Sämre?
Jag sak pröva igen, dumt kanske ni tänker men jag klarar inte av att gå runt och bli dömd och inte ens vilja kolla mig i speglar. Jag undviker särskilt kroppsspeglar. Jag avskyr dem. 
Varför säger idealet rakt ut Anorexi eller bensmal?
Aldrig "normalbyggd" eller överviktig?
ALLA är vackra.
Sluta dömma. Gå och gräv en grav ni som dömmer. 
Jag är rädd för vad folk kommer att tycka om mig. För i denna värld avgörs inte personligheten till största del, utan hur smal och snygg man är.

Sorgen av saknaden

Snart är det två veckor sedan. Två veckor sedan världens finaste och den jag höll närmast mitt hjärta fick somna in, somna in och äntligen bli fri - fri från smärta och begränsningar. Jag fick ha henne som min egen ägodel i ett år. Ett år är för lite. Det var inte meningen att allt skulle ta slut så snabbt. Vi skulle få vara vi. Alla planer som står skrivna på den inramade bucketlisten på sminkbordet innanför sovrumsdörren. Vi skulle få en chans att utvecklas. Du skulle få en omstart, du skulle bli frisk igen. Men det blev inte så.
Dagen då du skulle bli tvungen att åka kom, trots att jag spenderade 6 timmar i stallet den dagen, var tiden inte tillräcklig. Det finns nog aldrig tillräckligt med tid.
De senaste dagarna hade du varit så stimmig i din box-vilket man på ett sätt kunde förstå då du var begränsad. Begränsad till att få stå själv i en liten sjukhage istället för att springa runt i den stora hagen med alla de andra.
Men när vi lastade av dig och släppte in dig i boxen på kliniken såg jag på dig. Jag såg hur du blev så lugn.Så avslappnad. Som att du visste att det snart skulle bli bra. Att för en sista gång få känna din mjuka päls mot mina kinder och din varma mule mot min panna, att för en sista gång känna den där typiska Nova-doften och få känna din puls. Att få se ditt lugn genom dina ögon - fick mig att lugna ned mig. Du förmedlade ett stöd, ett hopp och en kärlek ända från början till slutet.
Från alla hjärtans dag tvåtusensexton till den sjunde mars tvåtusensjutton fick jag chansen att få känna en kärlek jag aldrig känt förut. Du tog emot mig med ett brustet hjärta i tusen bitar och lämnade mig med ett hjärta med endast ett ärr kvar. Du lagade mig. Du gjorde mig starkare. Med dig var jag hel.
Jag älskade dig över hela mitt hjärta. Mitt finaste hjärta, du kommer alltid att vara en del utav mig.