En text om något, kanske för någon

Känslan om att vara rädd för sitt mående igen går inte att beskriva. Att veta om att man har en depression,
knappt ett halvår bakåt som skulle kunna visa tecken igen. Utan att kunna göra någonting åt det. Visst, nu ett halvår framåt har jag ett bättre liv. Jag har en pojkvän som älskar mig, som får mig att tappa fokus på dem värsta bitarna, utan honom hade jag nog idag redan varit i träsket igen.
Han har fått mig att inse att jag inte behöver fokusera på någon så 
mycket som inte valt att fokusera på mig. Och det är jag ytterst tacksam för.  
Men att fortfarande känna dragningen av att mina fingrar kliar när situationen bli utsatt är läskigt.
Att inte veta vad man ska göra 
längre när händerna spänner och hjärnan får panik.
Innan kunde jag lösa det med stiftpennorna eller ögonbrynskniven mot min handled, men nu kan jag inte göra det längre, för Emils skull. Inte för att han skulle bli arg, utan för att han skulle skämmas, att han skulle behöva ta smällen, ännu mer att tänka på och försöka hjälpa. Men jag kan erkänna att det fortfarande är lockande. Fortfarande av smärtan och fortfarande av den uppmärksamhet som skulle väckas, i hopp om att fler människor skulle förstå den psykiska smärtan som bärs omkring med, i den psykiska värld som många människor har svårt att förstå. 

Komplex - 2 år senare

28/5-2015
Jag mår dåligt.
Jag har komplex.
Komplex om allt som finns på min kropp.
Bröst, rumpa, mage, hår, fräknar, armar & främst mina ben.
Komplex startar inte av sig självt. Det är det där jävla idealet om "hur en tjej ska se ut" som sätter käpparna i hjulet för tjejers kroppar och mående. 
Jag har fått kommentarer som: 
"Vilka tjocka ben du har"
"Jävla Pippi"
"Du Måste röra dig mer" 
"du är stor"
Jag mår redan så fruktansvärt dåligt över min kropp och jag behöver inte och vill inte ha bekräftanden om mina komplex utav andra. Varför ska man påpeka någon annans utseende & vikt? Vad har det med Dig att göra?
Det gör mig förbannad & ledsen. 
Fyfan för folk som dömmer en person utifrån kroppsvikt. Fyfan för er. Ni ska skämmas. 
Om jag hade fortsatt sluta äta & fortsatt mitt tänk om att allt skulle bli bra om jag skulle få anorexia eller bullemi. Vilket är ett sjukt tänk men det var ju ändå någon och något som fick mig att tänka i dem banorna.
Undra hur jag hade sett ut & mått då? Bra? Sämre?
Jag sak pröva igen, dumt kanske ni tänker men jag klarar inte av att gå runt och bli dömd och inte ens vilja kolla mig i speglar. Jag undviker särskilt kroppsspeglar. Jag avskyr dem. 
Varför säger idealet rakt ut Anorexi eller bensmal?
Aldrig "normalbyggd" eller överviktig?
ALLA är vackra.
Sluta dömma. Gå och gräv en grav ni som dömmer. 
Jag är rädd för vad folk kommer att tycka om mig. För i denna värld avgörs inte personligheten till största del, utan hur smal och snygg man är.
 
 
svar till komplex 
7/5-2017
Att nu, 2 år senare titta tillbaka på en text jag skrivit för 2 år sedan om komplex gör mig stolt. Stolt för mina åsikter och stolt för hur jag som 16 kunde se en av världens brister och hur jag kunde utrycka mig.
Men detta inlägget gör mig samtidigt ledsen, ledsen för hur jag idag fortfarande känner de känslorna som jag kände och nämnde i texten för 2 år sedan. Att vara livrädd för att någon ska kolla snett på ens kropp och livrädd för att få kommentarer. Livrädd för att råka äta saker med högt antal kalorier. Rädd för att kolla i speglar, för jag vet att jag inte gillar min egna spegelbild. Jag skäms hur jag än idag kan gå runt och önska att jag hade anorexia när jag vet att anorexier kämpar varje dag stenhårt för att komma över sin sjukdom. 
Att jag än i dag inte mår bra. Att jag slår på mig själv ibland och att jag försöker skapa "ristmärken" med stiftpennorna på mina handleder. Att jag senast förra veckan satte fingrarna i halsen för att jag var trött på min kropp. För att jag inte mådde bra. För att jag ibland inte vet varför jag fortfarande kämpar. 

Komplex

28/5-2015
Jag mår dåligt.
Jag har komplex.
Komplex om allt som finns på min kropp.
Bröst, rumpa, mage, hår, fräknar, armar & främst mina ben.
Komplex startar inte av sig självt. Det är det där jävla idealet om "hur en tjej ska se ut" som sätter käpparna i hjulet för tjejers kroppar och mående. 
Jag har fått kommentarer som: 
"Vilka tjocka ben du har"
"Jävla Pippi"
"Du Måste röra dig mer" 
"du är stor"
Jag mår redan så fruktansvärt dåligt över min kropp och jag behöver inte och vill inte ha bekräftanden om mina komplex utav andra. Varför ska man påpeka någon annans utseende & vikt? Vad har det med Dig att göra?
Det gör mig förbannad & ledsen. 
Fyfan för folk som dömmer en person utifrån kroppsvikt. Fyfan för er. Ni ska skämmas. 
Om jag hade fortsatt sluta äta & fortsatt mitt tänk om att allt skulle bli bra om jag skulle få anorexia eller bullemi. Vilket är ett sjukt tänk men det var ju ändå någon och något som fick mig att tänka i dem banorna.
Undra hur jag hade sett ut & mått då? Bra? Sämre?
Jag sak pröva igen, dumt kanske ni tänker men jag klarar inte av att gå runt och bli dömd och inte ens vilja kolla mig i speglar. Jag undviker särskilt kroppsspeglar. Jag avskyr dem. 
Varför säger idealet rakt ut Anorexi eller bensmal?
Aldrig "normalbyggd" eller överviktig?
ALLA är vackra.
Sluta dömma. Gå och gräv en grav ni som dömmer. 
Jag är rädd för vad folk kommer att tycka om mig. För i denna värld avgörs inte personligheten till största del, utan hur smal och snygg man är.

Sorgen av saknaden

Snart är det två veckor sedan. Två veckor sedan världens finaste och den jag höll närmast mitt hjärta fick somna in, somna in och äntligen bli fri - fri från smärta och begränsningar. Jag fick ha henne som min egen ägodel i ett år. Ett år är för lite. Det var inte meningen att allt skulle ta slut så snabbt. Vi skulle få vara vi. Alla planer som står skrivna på den inramade bucketlisten på sminkbordet innanför sovrumsdörren. Vi skulle få en chans att utvecklas. Du skulle få en omstart, du skulle bli frisk igen. Men det blev inte så.
Dagen då du skulle bli tvungen att åka kom, trots att jag spenderade 6 timmar i stallet den dagen, var tiden inte tillräcklig. Det finns nog aldrig tillräckligt med tid.
De senaste dagarna hade du varit så stimmig i din box-vilket man på ett sätt kunde förstå då du var begränsad. Begränsad till att få stå själv i en liten sjukhage istället för att springa runt i den stora hagen med alla de andra.
Men när vi lastade av dig och släppte in dig i boxen på kliniken såg jag på dig. Jag såg hur du blev så lugn.Så avslappnad. Som att du visste att det snart skulle bli bra. Att för en sista gång få känna din mjuka päls mot mina kinder och din varma mule mot min panna, att för en sista gång känna den där typiska Nova-doften och få känna din puls. Att få se ditt lugn genom dina ögon - fick mig att lugna ned mig. Du förmedlade ett stöd, ett hopp och en kärlek ända från början till slutet.
Från alla hjärtans dag tvåtusensexton till den sjunde mars tvåtusensjutton fick jag chansen att få känna en kärlek jag aldrig känt förut. Du tog emot mig med ett brustet hjärta i tusen bitar och lämnade mig med ett hjärta med endast ett ärr kvar. Du lagade mig. Du gjorde mig starkare. Med dig var jag hel.
Jag älskade dig över hela mitt hjärta. Mitt finaste hjärta, du kommer alltid att vara en del utav mig.