Jag hatar att du har förändrats

 

känslan man får när man tänker tillbaka och inser hur en stor förändring av en person har påverkat en själv och andra går inte att beskriva. Nu kanske inte vissa förstår alls vad jag snackar för rappakalja, men för er som känner/känt en person som har förändrats personlighets och mååendemässigt under årens gång tror jag känner igen sig i första raden under rubriken, tyvärr.

 

Låtar man spelar upp, bara för att kunna drömma sig bort i ett få par minuter till tiden innan förändring skedde. Jag har så jävla fina minnen, få (pga låg ålder) men så himla fina. Blir varm men samtidigt iskall inombords när jag tänker på mina barndomsminnen. Varm-eftersom att jag då,till en början var lycklig och omringad utav kärleksfulla människor. Iskall- eftersom att detv får mig att jämnföra nuet med dåtiden att Se hur alla dessa år emellan har kunnat gå så snett på alla sett och vis, (självklart inte exakt allt men det mesta, tyvärr) 

 

Man själv som individ påverkas så oerhört utav någon annans förändring. Man hamnar i kläm, utan att det kunnat vara vetande för personen. Att kunna se någons mående sjunka till botten får en att må sämst inombords själv, det faller då en stor sten i magen som knyter sig överallt. 
Jag hatar att du inte älskar mig mer än vad du gör, jag hatar att du inte vågar visa vad du känner och jag hatar att du har förändrats ovh jag hatar att jag inte vågar säga något.