Rosor av korall

På bordet precis framför mig står det en blombukett i en bred vas av glas. En bukett med stora orangea rosor, som nästan drar lite åt korall.

I söndags var det mors-dag. I snart 4 år har jag fått bära med mig lyckan av att vara mamma. Mamma till min fina lilla pojke. En dag kommer den där lilla pojken bli stor, lika stor som vi är nu. Men nu, och för en stund till så är han fortfarande min lilla pojke. Den där lilla pojken som så gärna vill sitta och kramas i soffan, som stryker sin hand längs min kind och säger att han älskar mig – precis så som jag stryker hans. Han som gnuggar sin lilla näsa mot min och ger mig en bamsekram. Han som älskar att dansa i köket på våra lediga dagar tillsammans. Han som är så stor fast ändå så liten.

De limegröna bladen vaggar sakta och tryggt uppe i trädkronan. Jag brukade ligga på gräsmattan och titta upp på himmelen mellan träden när jag var liten och på samma sätt beundrar jag fortfarande den vackra omgivningen. Jag sitter ute på trä-däcket, en ljummen kväll i maj, full av fågelkvitter och hela trädgården full av grönska. Kollar upp mot solen vars strålar gömmer sig bakom dom svajande löven. Nu känner jag mig trygg. Och i kroppen infinner sig någon form av lycka.

För ett tag sen när jag försökte förstå mig på mig själv slog det mig att min djupaste grundkänsla just nu är trygghet. En trygghet som jag aldrig har känt förut. Det var en märklig känsla att förstå vad det var för något som jag nu så länge känt ganska starkt. Trygghet har varit en avsaknad i mitt liv men nu finns den där att hämta av precis när jag behöver det. Visst att Emil ger mig trygghet men det är ganska märkligt, nästan lite magiskt att en snart 4 åring kan ge mig den största delen trygghet i mitt liv. Han ger mig så ofantligt mycket. Han ger mig ork när jag är som tröttast, glädje när jag känner mig ledsen, lugn när jag är stressad och kärlek till mitt hjärta. Det sägs att en människa börjar att skapa minnen från att de har fyllt 3 år. Jag hoppas att hans största minnen av mig är att jag ger han allt det som han ger mig.

Min lilla pojke. Vars favoritfärger är rosa och orange, vars kinder är så gulliga att man spänner käkarna när man ser dom, vars envishet både är frustrerande och fantastisk på samma gång. Jag tittar en extra gång på mina fina rosor som står på bordet. Orange har aldrig riktigt varit min favoritfärg. Men när jag vet hans pappa tagit med honom till affären för att välja ut blommor till sin mamma, tagit sitt uppdrag på allvar och noggrant och omsorgsfullt valt ut en bukett med stora rosor i hans egen favoritfärg kan jag inte annat än att hålla med. Jag älskar orange.