21 Mars - 2019
Kan man tänka sig att vår dröm nu är påväg att bli sann. En dröm och det enda målet jag kunnat se i mitt liv. Vi ska få barn. En liten skatt som vi ska älska och som kommer att bli så älskad av så många människor. Vi ska bli föräldrar. Han och jag. Vi.
Nu har det gått hälften av den väntan som krävs. Det har varit den tuffaste perioden i mitt liv. Jag har varit med om mycket taskigt i livet men det värsta har varit hur jag har känt mig under väntan. Det värsta med att inte känna den glädje jag vet att jag har till emil. Att inte kunna säga att jag älskar honom. Att inte vilja vara i hans armar så där som jag egentligen älskar.
Men jag vet att när den tuffaste perioden är över och vi får se vår skatt - då kommer jag kunna älska de båda två lika mycket igen. Jag längtar så otroligt mycket efter att få tillbaka mitt vanliga jag, mitt vanliga beteende och mina känslor, för att se emil vara ledsen pågrund av mig är hemskt.
Det där morgongoset var det bästa jag visste, morgonkyssen innan någon av oss stack till jobbet var livsviktig och att få spendera så mycket tid som möjligt i hans armar var nödvändigt. Så vill jag känna igen. Jag saknar så mycket och njuter inte av att vara den jag är nu. Jag vill att det ska vara över så att det kan vara vi igen. Mest av allt hade jag bara önskat att vår skatt kunde kommit som i sagorna – med storken.
Alla runt omkring säger att den värsta perioden är över nu och det är jag så tacksam för. Jag själv känner även en vändning och ett hopp igen – ett hopp som jag miste där mellan de värsta veckorna.
Tänk att vi kommer att bli föräldrar snart. Du och jag. Vi.