Kära pappa

Jag bli ledsen när jag tänker på dig. Ledsen av att påminnas om att du nog inte tänker på mig lika ofta. Jag önskar att du hade velat umgås med mig. Velat prata med mig, fråga hur jag mår och hur min dag har varit. Säga att du älskar mig. Ge mig en kram. Jag saknar kramarna som fick mig att känna mig älskad. Kanske är det därför jag idag skriker i tystnad efter en kram från emil varje gång han kommer hem. Jag vill bara känna att någon tar hand om mig. Jag vill så gärna krama dig varje gång vi ses men jag vågar inte gå in för det först. Jag vill att du ska visa något utan att jag ska behöva säga något.  
Det svåra är att försöka ogilla dig. Jag älskar dig och din roliga personlighet. Jag kommer ihåg hur jag alltid var så stolt över att du var min pappa när jag var liten, och har ända sen dess varit. Men det är svårt när jag har känt mig så sviken så många gånger. När du inte stått upp för mig och aldrig satt mig först. Det har alltid funnits någon före. Och det är svårt att aldrig känna sig uppskattad. Att aldrig känna sig prioriterad.  

Det enda jag har krävt av dig är din tid. En liten del av din tid. Jag har aldrig frågat om pengar till någonting , allt jag bett om är tid att få umgås. Bara du och jag. Prata ensamma. Få dig att förstå. Men du vill inte förstå, för sanningen var värre än du ville veta av. Om vi bara är tysta och inte pratar så är allt bra. Det är okej. För allting är alltid okej.  

-När är det dags för dig att bli någonting då? Sa du med en skämtsam ton. Du vill att jag ska klättra, bli något stort. Blir du stolt då? Är det vägen till att du äntligen skulle bli stolt över mig? Jag är 22. Med en son på 2 år. Kan jag bara få leva mitt liv. Måste man studera för att kunna skryta över en fin utbildning och sedan bli VD vid 30? Mitt största mål i livet handlar inte om karriär. Det handlar om att vara en så bra mamma som det bara går. Jag kommer att göra mitt bästa. Mitt barn kommer alltid komma på första plats och alltid veta att jag älskar honom. Med eller utan karriär.  

Det gör ont av att se att du inte vill engagera dig mer i min son. Du hade kunnat vara den bästa morfan han hade kunnat ha. Jag förstår att du har en egen familj där hemma, men hade du verkligen velat så hade du hunnit det också. Min son har ett väldigt gott hjärta och även om ni knappt umgåtts så vet jag att han gillar dig ändå. Han tycker om alla. För hans egen skull skulle jag önska att han hade dig när han växer upp för jag vet själv hur jag har kunnat vända mig till mina mor och farföräldrar när det har varit något. Men valet att finnas där är inte upp till mig, det är upp till dig. Det är du som väljer.  

Jag tänker ofta på de brev jag lämnat till dig. Där jag förklarat hur jag känt. Hur du har reagerat när du läst. Eller läste du dom ens? Varför sa du aldrig någonting om det där. Alla problem som finnas. Så många gånger jag ropat på hjälp men ingen som kom. Såg du inte när jag gick sönder. Såg du inte när jag bara ville dö.  När jag varje kväll satt på mitt rum ensam och grät. Gråten var tyst, för det hade jag lärt mig att kontrollera efter en sån lång tid av ledsamhet. Men man märker oftast vid något tillfälle att en person inte mår bra. Så varför gjorde inte du?