Till min Pappa

Till min pappa vill jag säga att du haft tur.
Tur för att det hittills har gått bra. Att det hittills inte har inträffat någon "olycka". 
Jag älskar dig mest av allt. Jag saknar dig exakt varje endaste sekund som jag är utan dig. Och så har det alltid varit. Du betyder allt. Det är därför hela ditt val utav livssituation har påverkat mitt mående så otroligt mycket. Det har förstört mig, krossat mig i bitar gång på gång. Så fort jag har fått mod och kunnat sakta men säkert pussla ihop mitt hjärta så har det lyckats gå i tusen bitar, ännu en gång.
Jag har varit så rädd. Rädd för mig själv och rädd för din skull.
Rädd för mig själv för alla de mörka tankarna jag tänkt. Platser som jag har besökt i min psykiska värld och för att ha upplevt känslan om att känna sig oälskad och värdelös. 
Jag tror att känslan,som för mig har varit lockannde, om att avsluta sitt liv här och nu, är svår att få andra att förstå som inte har varit där i den fallgropen.
Detta hade kunnat sluta så mycket värre.
Men som sagt, än är det inte slut.
Gångerna som man haft rakbladet i handen redo att rista sig, hade kunnat bli ett resultat utav en sönderärrad arm. Tanken om att faktiskt vara beredd att bara gå till ett tågspår eller hålla en kudde ovanför ansiktet hade kunnat bli min verklighet, min död. För där har jag varit, även om man inte har kunnat se det på utsidan så har jag haft en helt annat person på insidan. 
En otroligt sårad och förtvivlad person.
En person som var redo att ta sitt liv eller minst skada sig för att en annan männsika har lyckats komma in och vända hela hennes värld upp och ned.
Till min pappa vill jag också ha sagt att jag inte lägger någon skuld på dig. Jag förstår att kärlek kan förblinda men du skulle ha trott på mig när jag försökte berätta för dig, även om jag bara var ett litet barn. 
Det är en av sakerna som jag ska ta med mig från denna upplevelse, det är att jag alltid ska vara säker på att mina barn mår bra och ALLTID, oavsett vad, sätta dom först.