En text om något, kanske för någon
Känslan om att vara rädd för sitt mående igen går inte att beskriva. Att veta om att man har en depression,
knappt ett halvår bakåt som skulle kunna visa tecken igen. Utan att kunna göra någonting åt det. Visst, nu ett halvår framåt har jag ett bättre liv. Jag har en pojkvän som älskar mig, som får mig att tappa fokus på dem värsta bitarna, utan honom hade jag nog idag redan varit i träsket igen.
Han har fått mig att inse att jag inte behöver fokusera på någon så mycket som inte valt att fokusera på mig. Och det är jag ytterst tacksam för.
Men att fortfarande känna dragningen av att mina fingrar kliar när situationen bli utsatt är läskigt.
Att inte veta vad man ska göra längre när händerna spänner och hjärnan får panik.
knappt ett halvår bakåt som skulle kunna visa tecken igen. Utan att kunna göra någonting åt det. Visst, nu ett halvår framåt har jag ett bättre liv. Jag har en pojkvän som älskar mig, som får mig att tappa fokus på dem värsta bitarna, utan honom hade jag nog idag redan varit i träsket igen.
Han har fått mig att inse att jag inte behöver fokusera på någon så mycket som inte valt att fokusera på mig. Och det är jag ytterst tacksam för.
Men att fortfarande känna dragningen av att mina fingrar kliar när situationen bli utsatt är läskigt.
Att inte veta vad man ska göra längre när händerna spänner och hjärnan får panik.
Innan kunde jag lösa det med stiftpennorna eller ögonbrynskniven mot min handled, men nu kan jag inte göra det längre, för Emils skull. Inte för att han skulle bli arg, utan för att han skulle skämmas, att han skulle behöva ta smällen, ännu mer att tänka på och försöka hjälpa. Men jag kan erkänna att det fortfarande är lockande. Fortfarande av smärtan och fortfarande av den uppmärksamhet som skulle väckas, i hopp om att fler människor skulle förstå den psykiska smärtan som bärs omkring med, i den psykiska värld som många människor har svårt att förstå.