Sorgen av saknaden
Snart är det två veckor sedan. Två veckor sedan världens finaste och den jag höll närmast mitt hjärta fick somna in, somna in och äntligen bli fri - fri från smärta och begränsningar. Jag fick ha henne som min egen ägodel i ett år. Ett år är för lite. Det var inte meningen att allt skulle ta slut så snabbt. Vi skulle få vara vi. Alla planer som står skrivna på den inramade bucketlisten på sminkbordet innanför sovrumsdörren. Vi skulle få en chans att utvecklas. Du skulle få en omstart, du skulle bli frisk igen. Men det blev inte så.
Dagen då du skulle bli tvungen att åka kom, trots att jag spenderade 6 timmar i stallet den dagen, var tiden inte tillräcklig. Det finns nog aldrig tillräckligt med tid.
De senaste dagarna hade du varit så stimmig i din box-vilket man på ett sätt kunde förstå då du var begränsad. Begränsad till att få stå själv i en liten sjukhage istället för att springa runt i den stora hagen med alla de andra.
Men när vi lastade av dig och släppte in dig i boxen på kliniken såg jag på dig. Jag såg hur du blev så lugn.Så avslappnad. Som att du visste att det snart skulle bli bra. Att för en sista gång få känna din mjuka päls mot mina kinder och din varma mule mot min panna, att för en sista gång känna den där typiska Nova-doften och få känna din puls. Att få se ditt lugn genom dina ögon - fick mig att lugna ned mig. Du förmedlade ett stöd, ett hopp och en kärlek ända från början till slutet.
Från alla hjärtans dag tvåtusensexton till den sjunde mars tvåtusensjutton fick jag chansen att få känna en kärlek jag aldrig känt förut. Du tog emot mig med ett brustet hjärta i tusen bitar och lämnade mig med ett hjärta med endast ett ärr kvar. Du lagade mig. Du gjorde mig starkare. Med dig var jag hel.
Jag älskade dig över hela mitt hjärta. Mitt finaste hjärta, du kommer alltid att vara en del utav mig.
Dagen då du skulle bli tvungen att åka kom, trots att jag spenderade 6 timmar i stallet den dagen, var tiden inte tillräcklig. Det finns nog aldrig tillräckligt med tid.
De senaste dagarna hade du varit så stimmig i din box-vilket man på ett sätt kunde förstå då du var begränsad. Begränsad till att få stå själv i en liten sjukhage istället för att springa runt i den stora hagen med alla de andra.
Men när vi lastade av dig och släppte in dig i boxen på kliniken såg jag på dig. Jag såg hur du blev så lugn.Så avslappnad. Som att du visste att det snart skulle bli bra. Att för en sista gång få känna din mjuka päls mot mina kinder och din varma mule mot min panna, att för en sista gång känna den där typiska Nova-doften och få känna din puls. Att få se ditt lugn genom dina ögon - fick mig att lugna ned mig. Du förmedlade ett stöd, ett hopp och en kärlek ända från början till slutet.
Från alla hjärtans dag tvåtusensexton till den sjunde mars tvåtusensjutton fick jag chansen att få känna en kärlek jag aldrig känt förut. Du tog emot mig med ett brustet hjärta i tusen bitar och lämnade mig med ett hjärta med endast ett ärr kvar. Du lagade mig. Du gjorde mig starkare. Med dig var jag hel.
Jag älskade dig över hela mitt hjärta. Mitt finaste hjärta, du kommer alltid att vara en del utav mig.